Jag kan tänka mig att du, precis som jag, mycket väl kommer ihåg vad du gjorde den där mycket speciella snökaosdagen den 17 november 1995.
Det första telefonsamtalet kom redan 05.45 där en av förskollärarna berättade att hon inte kunde köra sin bil till skolan för att öppna fritidshemmet för de tidiga barnen. När jag försökte hitta andra lösningar för henne bad mig G att titta ut genom fönstret och då förstod jag.
Vår kära Solveig pulsade trots allt iväg och kom till skolan precis lagom för att ta hand om första barnet som en stund tidigare hade blivit avlämnat av sin pappa utanför. Vilken tur!!! Inte många hade mobiltelefoner då.
Själv drog jag täcket över huvudet så snart jag förvissat mig om att våra egna barn och barnbarn stannat hemma. Jag kunde ju inte heller ta mig till min arbetsplats och telefonerna hade slutat fungera. Det återstod bara att hålla tummarna.
VILKEN DAG.....
Den bild som jag alltid ser framför mig när jag tänker på den 17 november 1995 är den här:
Klart jag minns. Jag jobbade då i Ryggebolsskola. Spände på mig skidorna och skidade över åkrarna till skolan. Enda gången jag skidat till skolan! 🎿🌨️❄️
SvaraRaderaDet visste jag inte. Så roligt. Ni var många som skidade den dagen. Kom det några barn?
RaderaVisst kommer jag ihåg...oväntat..
SvaraRaderaHur det blev sen minns jag i n t e.