Nu är nummer 2 avklarad.
Tänk så länge jag väntat och ännu några veckor återstår innan jag "kan krama barnbarnen". Och vad händer sen? Jag är så ovan vid många delar av det "vanliga" livet och dessutom finns ju inte "vanligt" liv ännu. Jag får vänja mig lite successivt vid något så enkelt som att gå in i en affär till exempel utan att känna stress. Vården har en vårdskuld att betala men jag brukar säga att jag har en hälsoskuld till mig själv. Den har jag börjat så smått att beta av. Frisör, tandläkare osv, osv, osv....


























