...precis vad vi gjorde den där morgonen för trettio år sedan.
Nu har vi blivit påminda både om personen Olof Palme och om hans skickliga sätt att uttrycka sin tydliga ideologi. Dessutom är ju allt kring Palme-mordet som en spännande kriminalhistoria utan slut.
Mitt starkaste minne är när jag blev uppringd av en lärare på söndagskvällen som berättade att de skulle ha en minnesstund på den skolan, där jag ledde en elevkör. -Kan ni sjunga något stämningsfullt? Inför FN-dagen hade vi repeterat en sång som jag kände kunde stämma men...vi hade ju ingen tid att förbereda inför just detta framförandet.
När måndagsmorgonen kom träffade jag de 25 eleverna och berättade att om några minuter ska ni göra ett framträdande i ett mycket speciellt sammanhang och det ska dessutom bli ert allra bästa. En elev undrade om det passade att de gungade i takt med sången så som vi gjort tidigare och jag svarade sanningsenligt att det vet jag inte.
Stämningen var mycket speciell, stark och känsloladdad. De cirka 200 eleverna, som satt på golvet i idrottssalen var sorgsna och man kunde ta på tystnaden. Så var det vår tur. Eleverna, som var mellan 8 och 11 år, gick fram och ställde sig. Hälften ställde sig på idrottsbänkarna och övriga framför som om vi hade övat just detta hela morgonen. Själv satte jag mig vid pianot.
Ett litet tecken från mig och så började dom sjunga: "Så vi tar varandras händer och vi vandrar i en ring. Runt kring jordens alla länder där vi kan hjälpa till med nånting...." Jag kunde inte titta upp från pianot för jag var rörd till tårar. De sjöng så mjukt och känslosamt men när vi hade kommit till andra versen kunde jag inte låta bli. Skulle eleverna genomföra sitt mjuka gung eller inte? Vad såg jag? Jag såg tjugofem barn som höll varandra i händerna och sjöng de sista raderna "...Vi ska göra det bästa vi kan. Vi ska stödja och hjälpa varann". Tårarna rinner nu också...
